Jag vet att denna händelse har berört många, det har kommit ut till tidningen och det har även kommit ut via våra anhöriga.

Jag tänkte skriva lite om mina åsikter, känslor och om det som hänt..

Varför gick vi ut till alla tidningar?

Det är säkert många som tänker på varför vi gått ut i tidningen, just med tanke på det drastiska som hänt och med tanke på Meyas liv.

Vi gick ut till tidningen eftersom att detta orsakades på grund av att sundsvalls sjukhus, akutmottagning agerat fel. Hon fick ingen hjälp och vi var tvungen att åka till Primärvården. Meya har enligt läkarna här i uppsala en svår astma och det är heller inte första gången som vi blivit nekade på akuten.

Dessutom ville vi att alla ska få veta vilka misstag akuten i sundsvall gör. För det är inte första gången som de är något som händer där, eller som går snett.

Kommer det inte ut mer i tidningarna?

Jag har inte bestämt mig för att gå ut till tidningen igen, dom ringer till oss dag in och dag ut för att skriva om hur allt är nu och dom de förändringar hon gjort, jag tror säkert att det kommer att finnas med lite om hennes utvecklinbg i tidningarna, framfrörallt Sundsvalls tidning eftersom att det är där vi bor.

Vad fick jag för känslor då allt hände?

Då allt hände så kändes allt bara som ett stort svart hål. jag visste inte ens vad jag tänkte, jag tänkte nog aldrig riktigt på att hon kunde vara död i rummet intill mig. Hon var död kliniskt sett 10-20 minuter och Meya måste vara en riktig kämpe som tagit sig tillbaka till livet igen! vet inte vad jag hde gjort om det inte gått vägen.

Då jag satt inne i rummet då Meya skickats in på rummet för att återupplivas så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. jag ville bara studsa mellan golv och tak. skrika, sparka och göra mig illa. så jävla ont i hjärtat, att inte ens veta att hon levde.

(jag visste inte då jag lämnade henne att hjärtat slutat slå)

Dock så gjorde jag inget av detta. jag satt med min älskade man, med mamma, Theres, mormor, morfar christer och till slut kom pappa. Jag bara grät. ville bara dö. har aldrig att jag skulle få vara med om någon så hemskt och känna av en sån dödsångest.

Mina känslor idag

Just nu känner jag mig mest förbannad eftersom jag vet till 100% att detta inte hade hänt om hon fått hjälp då vi första gången kom till akuten. detta har även en läkare sagt. men jag säger inte vem.
Jag blir så förbannad på personalen som jobbade då och speciellt en person.

Sen så vet jag att detta kanske delvis berodde på alla nedskärningar och all personal som ska/har slutat. Jävla politiker gör något!

Vårdskadorna har ju för fan ökad med 100% i sundsvall. VAD FAN, ringer det ingen klocka?? Nej nej, lika bra att vårda sig själv. eller vara döende då man kommer in..

Dock så är jag väldigt glad över att min lilla tjej lever, hon är inte alls som hon varit tidigare, och vi vet inte hur detta kommer att sluta heller, det är ingen som vet.

men det jag vet är att samma kärlek finns kvar, om den inte blivit ännu starkare.

Jag har som 16åring blivit mamma, själv klarat av min dotter, utan hennes pappa. sen Honar kom in i bilden och vi flyttade ihop så har han varit en manlig förebild för Meya och ställt upp som om han vore hennes pappa. sen så ser han Meya som sitt eget barn och det känns superbra för mig.

Jag ska hela mitt liv kämpa tillsammans med Meya och göra allt för att hennes framsteg ska göras. hon har kommit långt bara nu på 1 månad och längre ska vi gå, vi ger aldrig upp!

Mina känslor över vården i Uppsala

Tänk om vi inte blivit skickade hit till uppsala.

De 3 första veckorna så låg Meya på CIVA (centralintensiven) och personalen ÄR helt underbar. dom har verkligen stöttat oss anhöriga och hjälpt Meya på bästa sätt. Läkare sjuksköterskor undersköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Då vi skulle flytta till Barnneurologavdelningen (efter 3 veckor) så kändes det mycket jobbigt. dels att lämna personalen som vi kände oss så trygga med, vi ville ju helst ta med oss dom oxå.

Då vi kom hit till barn, så kändes det jättekonstigt för jag skulle börja att ha mer ansvar själv över meya fast vi hade VAK dygnet runt.

Jag klagade en del på personalen för att jag inte tyckte att dom kunde de dom skulle göra. men det kan jag säga i efterhand att det var inget fel dom gjorde jag vara bara lite väl överbeskyddande och ville inte att något mer skulle få gå felefter allt som hänt.

Idag kan jag säga att 5 veckor har gått var av 2 veckor på barnavdelningen och nu vill vi heller inte lämna personalen här. Dom är helt underbara allihopa!

Det känns jobbigt att måsta lämna Uppsala och all vårdpersonal och framför allt hennes Superduktiga läkare!

Ett stort tack till alla inblandade som gjort hennes liv till de bättre!

Måndag den 16 Augusti lämnar vi Uppsala och kommer till Sundsvall!

Blandade känslor.