KÄRLEKEN KAN INGEN TA IFRÅN OSS!  

  1                                               
       2

3       4 

Hej...

Idag är det lördag och jag har precis kommit hem. skönt med lite avlastning från att sitta inne på sjukhuset hela tiden för det är så otroligt psykiskt jobbigt..

Dock är det ju inte skönt att vara utan min lilla älskling men ibland måste jag, för att orka, detta kommer att bli en lång resa, det vet jag och däröfr måste jag försöka att ta hand om mig själv lite oxå..

Jag har suttit och funderat på vad som verkligen hänt, och jag  vet inte om jag förstått detta till 100%.. man vill väl inte förstå..

Att min dotter som växt i min kropp, som jag har uppfostrat och levt med i 4 år nästan 5. Min lilla ängel som alltid varit så busig. retsam. Filurig och som varit så hjälpsam. hon kunde gå, prata, skratta, leka, äta, Hon kunde det mesta en 4åring ska kunna. och idag kan hon INGENTING!

Jag håller fan på att gå under jorden. Jag är så hjälplös, det känns som att allt är kört, att allt är över. Jag vill ge upp. men tack vare allt stöd jag får så håller jag mig vid liv.. Jag har aldrig mått så då¨ligt i hela mitt liv.

Tidigare i mitt liv har jag tappat livsglädjen och då har jag mått allmänt dåligt.. men det är bara SKITSNACK!

Nu vet jag hur det känns att må riktigt dåligt, då man får kämpa för att stå på benen. vilket jag har haft svårt att göra då vi pratat om allt som hänt. Min kropp blir så svag och det känns som om att den bara vill falla ihop .

Jag ser kanske stark ut och många förstår inte hur jagkan vara så mogen och stark för mina 20år.

Jag lever för min familj och i första hand för min älskade dotter.!

Det enda jagbehöver är kraft för att orka. så snälla skicka det.

Önskar att gud kan hjälpa till, om de nu finns någon, men just nu tror jag på det. Gud ville ha henne tillbaka i livet, och hon kom tillbaka till mig. men hur då? såhär?

Hoppas vekligen att hon kommer tillbaka med humör, tal och så att hon blir vanliga meya igen. Att hon inte kan äta själv eller gå , det spelar ingen roll. men att kunna prata är det viktigaste!

Ahh, jag vet inte vad jag ska skriva, har så jävla mycket tankar i mitt huvud!

Jag vill tacka för att så många bryr sig och jag vet att detta berör många.

Ett extra stort tack till min älskade FAMILJ!

ÄLSKAR ER!

Önskar jag kunde spola tillbaka tiden!

För er som undrar så tar vi inte emot besök nu. Meya måste ha lugn och ro. Men vi ses snart!

Jag är stark, det säger alla, jag känner mig inte stark men blir så stolt då alla säger det till mig..

Mycket har hänt i mitt liv på sista tiden. en stor omställning efter den tragiska händelsen...

Jag som förälder måste ta många viktiga beslut angående framtiden..

Vi ska till folke bernadotte hemmet vecka 39 och 40 som ligger i Uppsala.

Där ska hon få intensivträning.

Varje dag får hon ett schema som är mellan 9-17 varje vardag. där hon kommer att träffa läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterateut. logoped och psykolog.

Efter dessa 2 veckor så kommer vi att åka hem och förhoppningsvis får vi komma hem HEM. men det är bara om allt är anpassat i hemmet. och där finns det många frågetecken. Hur ska det anpassas och vilka hjälpmedel behövs. kan vi ens bo kvar?

Hur stort måste vi bo?

Ska vi skaffa en större familj så måste vi ju planera in det nu så att vi handikapp anpassar i en större lägenhet/hus..

Vart vill vi bo? hur kan vi bo ?

Bil ? måste vi köpa en ny ? ja givetvis, men kan vi ha kvar den gamla eller ska Honar gå till jobbet ?

Vem bekostar allt ?

DET VAR FAN INTE VÅRT FEL ATT DET BLEV SÅHÄR!

Så fan den som ställt till detta kan ta å hjälpa till!

EN SAK TILL HAR HÄNT!

PAPPA, kära pappa..

Då christina ringde så trodde jag att du låg där nära döden :(

Dock så hade de inte kunnat varit så långt ifrån.

Jag ska berätta..

Söndag den 22/8 så skulle pappa fixa något tak på deras sommarhus och då han skulle sätta fast den sista brädan så höll han i stegen och inte i hustaket så han tröck sig ifrån huset och ramlade 2 meter ner och slog i ryggen. han småsprang in och la sig på golvet och tog fort 5 alvedon.

Kvellen slutade med ambuland till akuten och SMÄRTA! Måndag morgon fick jag veta allt och sprang bort till pappa på hans avdelning och han hade hur ont som helst men var helt borta i skallen av allt morfin..

under den natten så gjordes en röntgen och på månadagen gjordes magnetröntgen för att kunna avgöra hur det var.

Svaret på smärtan fick han och han hade en frakur på den översta ländryggskotan. HELT AV

han får nu ligga med en ställning som håller ryggen stabil och han får vaa uppe och gå, och den akuta smärtan har lagt sig lite..

Idag togs enny röntegbild för att se om kotorna tröck på varandra.men de gjorde dom inte än och de betyder att det inte blir någon operation i nuläget! SKÖNT.. Påmåndag till veckan tas enny bild för att se hur de ser ut och har de inte tryckts ihop så blir de ingen operation! Jättebra

Älskade pappa, du hade tur, i all otur!

Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att inte kan träffa Meya, men de kommer en dag en plats och en tid då ni kan träffas igen.

Det kommer att ta 3 månader för Ryggen att läka igen! Pappa, kämpa på!  

Hejsan!

Nu sitter jag hemma i lägenheten och det är för första gången på snart 6 veckor, så otroligt overkligt och jobbigt det känns, att inte få ta hem min älskade dotter. det gör så ont i hjärtat så de går inte att beskriva.

Jag och älskling har varit till mamma å thomas och ätit mat. Grillat. jättegott och gud vad uppskattat. verkligen vad jag behöver just nu.

dagarna för oss på sjukhuset går så himla fort samtidigt som de känns som en evighet. och känslor och tankar som man har haft sen allt hände, och som har kommit upp under tiden man varit på sjukhuset.

Hade detta kunnat undvikits?

Ja, det tror jag till 110% att de hade kunnat. Och dessutom så har flera läkare höllit med om att de aldrig hade hänt om hon åftt hjälp i tid.

Dessutom så håller all annan personal med om det.

Tänker man logiskt så är det så.

nej nu ska vi åka tillbaka till sjukhuset, Theres är med Meya som sover sött!

Godnatt!

Kärleksvisan!

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Var inte rädd, Jag går bredvid dig.

Nu är jag din, och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Ja jag ska älska dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig.
För du betyder allt för mig.

Hejsan!

Vi kom till Sundsvall i måndags och vi satt på akademiska och bara väntade på att ambulansen från sundsvall skulle komma, dom sa att dom skulle åka ca halv 8 från sundsvall. men dom hade åkt nästan halv 9 så dom kom fram kl 1 (dom åt ju lunch innan ) dom tog raport av personalen och kom in med båren och hämade oss på rummet. tråkigt och jobbigt var det att ta farväl av personalen, men de kändes skönt, jag hade ju suttit och väntat hela förmiddagen.

Ambulansresan gick väl sådär, hon kräktes hela vägen hem... och resn slutade med ilfart från njurunda till sjukhuset. mot alla rödljus och förbi en massa bilar.

Jag kan säga att de var väldigt skönt att komma fram..

Lite rabalder då vi kom till sjukhuset men det har rättat till sig nu..

Dock så hulkar hon hela tiden. Jobbigt

Nä nu kan ja inte skriva så mycket mer, ska ta hand om en orolig Meya som inte kan sova. kram Och godnatt!